Marias väg in i bioekonomi har inte varit spikrak, men nu är hon ett självklart namn i branschen med titlar som topp tre klusterledare i Europa i rockärmen. När jag ringer upp henne sitter hon i ett ljust rum i sitt hus utanför Karlstad. Utanför stormar det, men vårt samtal går i vårens tecken.
När hon inte leder och koordinerar i sina arbetsroller har hon fullt upp hemma på gården, där hon har både katter, loge och ett stort växthus att sköta om. Med lång erfarenhet inom näringsliv, innovation och bioekonomi är hon ett otroligt tillskott för oss när hon träder in och assisterar i analysfas på Sting Bioeconomy.
Med ett skratt i mungipan berättar Maria att en av de sakerna som gör att hon tycker om att bo på landet är att det alltid finns något att göra. Hon målar upp bilden av en idyllisk gård och berättar lite mer i detalj om sitt senaste projekt, ett stort tunnelväxthus;
– Det nya växthuset är i alla fall 35 kvadrat och har jättehögt i tak, det blir en helt annan miljö där inne. Förra året blev det mycket anläggning, men i år är det mycket som är tillrättalagt redan så det ser jag fram emot.
En annan stor glädje hemma på gården är den renoverade ladan. Hon berättar,
– Där har vi musikanläggning och rök-maskin och ljus och så. Det är inte så ofta det händer men när det väl gör det så är det jättekul, då samlar vi alla gamlingar och dansar hela natten.
Uppväxt i Väse
Maria växte upp i Väse och gick 4-årig teknisk utbildning på gymnasiet i Karlstad. Efter att ha testat lite olika små jobb under kortare perioder började hon i stället läsa fristående kurser i systemvetenskap på högskolan i Karlstad när hon närmade sig 30. Hon trivdes bra, men fick trots det hoppa av och hamnade av en slump på en multimedia utbildning.
– Jag hade helt krasst inte råd att gå kvar, och då kom jag in på en utbildning som arbetsförmedlingen hade, förklarar Maria. Resan mot branschen hon befinner sig i idag började med en praktik i ett multimedia projekt.
– Jag nästan halkade in på Ericsson, det var så himla hippt då med multimedia, säger hon med ett skratt. Det är roligt, det var ett sånt nästan hemligt projekt då när vi höll på. Håkan Hagegård sjöng på operan i Göteborg och man kunde lyssna i realtid på plats i Hagegården utanför Arvika via länk. Och sen gjorde vi en CD som hade lite olika länkar och interaktiva moment. /…/ Det blev aldrig nåt mer multimedia projekt på Ericsson, men jag blev kvar som teknikinformatör. Sen var jag där i 15-16 år. Maria klättrade snabbt och höll olika chefspositioner de sista 11 åren. Efter ett tag var det dock dags att testa något nytt. Då dök VD-jobbet på Paper Province upp.
En av de första att jobba med bioekonomi
Medan jobbet på Ericsson mest hade inneburit att jobba mot kunder i Stockholm erbjöd Paper Province en närhet till det lokala, regionala och skogarna i Värmland, som alltid stått Maria nära hjärtat. På många sätt kan en säga att Maria var en av de första att jobba med bioekonomi i Värmland. Under hennes tid på Paper Province förändrades mycket.
– När jag kom in kan jag inte minnas att vi hade några start-ups eller så, vi famlade generellt mycket runt hur vi skulle hantera innovation, berättar hon. Men ganska snart efter hennes inträde i klustret sökte de projektpengar från Vinnväxt, en långsiktig finansiering från Vinnova. De efterfrågade den stora förnyelsen i regionen och hade ett 10-årigt perspektiv.
Besök i Finland förändrade tankesättet
Maria minns väl hur de samtidigt fått nys om konceptet bioekonomi under ett besök i Finland.
– Vi ramlade på ordet bioekonomi där runt 2012 och kände direkt att det var förnyelsen som Vinnväxt hade efterfrågat. Det helhetsperspektivet saknades tidigare. Uttrycket tredje gången gillt passar sig väl när det kommer till Värmlands ansökningar till Vinnväxt, som den gången hade Maria, Paper Province och bioekonomi att tacka för sin lyckade ansökan. – Det är ju fantastiskt för en klusterverksamhet att få den typen av pengar, för då kan man ju jobba långsiktigt och inte behöva vara orolig för ekonomin på samma sätt. Dessutom bidrog finansieringen till ett starkare fokus på innovation.
För att illustrera hur tankesättet hos Paper Province ändrades efter besöket i Finland visualiserar Maria två olika bilder. Det märks att hon är en van och pedagogisk talare när hon snabbt och grafiskt förklarar: – Vi hade tidigare haft en bild som förklarade vår verksamhet som en blomma. I mitten hade vi papper och massa i fokus, och bladen kunde vara till exempel automation / process / energi eller så. Sen kom vi till Finland och de hade bioekonomi i mitten och papper och massa var bara ett blomblad. Det förflyttade ju hela perspektivet på något vis. All tillverkning från skogen blir ju viktig då, ett systemperspektiv. De hade fångat upp konceptet i rättan tid, och med säkrare finansiering och starkare systemtänk växte Paper Province in i närmre samarbeten med både offentliga aktörer, akademi, företag, inkubatorn Inova och andra kluster.
– Nu är ju bioekonomi ett stort ord i hela Europa, men vi fick pengarna och kunde satsa just när konceptet var på uppåtgående. Om man googlade bioekonomi då fick man kanske 40–50 träffar. Under en 10-årsperiod har det skett så otroligt mycket. Idag har Paper Province ett nära samarbete med Sting Bioeconomy. Maria förklarar, – vi såg hur bra det är att ha en spetsad inkubator kopplad till ett kluster i en viss bransch. Då har man ju det nätverket och kontakterna, det blir väldigt starkt ihop!
Med hållbarhet som drivkraft
Nu är Maria inne i ett nytt kapitel, där hon är både egenanställd konsult och anställd på Filipstads kommun på halvtid, i projektet Nyindustrualisering i Värmland med hållbarhet som drivkraft. I sin roll på kommunen får hon hjälpa små och medelstora företag att se över verksamheten utifrån hållbarhetsperspektiv. När jag frågar Maria vad hållbarhet betyder för henne så är svaret välformulerat och specifikt. Det märks att det är en fråga som ligger nära hjärtat.
– I jobbet blev jag väldigt mycket mer varse hållbarhetsperspektiv. Framför allt ekologisk hållbarhet har ju haft en central roll inom Paper Province, berättar hon. Hon framhåller att hållbarhet är ett komplicerat ämne, och att det alltid är viktigt att tänka på helhet och sammanhang innan man drar slutsatser.
– Skogsindustrin har ju på många vis fått någon slags revival, kommit in i finrummet eller vad man ska säga, för att det ändå bidrar till så mycket bra. Men sen kan jag tycka att det är svårt ibland, det finns så motstridiga åsikter. Men det är ju därför vi behöver forskning och debatt, det hjälper oss att bli bättre och bättre. /…/ Vi som jobbat med skogen tycker såklart att skogen är bra och att man ska få bruka den – men inom rimliga gränser.
När jag frågar hur Marias syn på bioekonomi förändrats över de senaste 10 åren svarar hon klokt och eftertänksamt; – Det har alltid handlat om att använda förnybara material i samhället, helst i en cirkulär ekonomi. Det man kanske tänkt alltmer på är att allt inte är bra bara för att det är fossilfritt eller förnybart. Trä eller kartong vinner kanske inte alltid över plast utan det beror på så många olika faktorer. Det är aldrig svart eller vit utan alltid en avvägning. Material är ju en bristvara nästan vad det än är för material vi pratar om.
Även på det personliga planet går Marias tankar i hållbarhetens tecken. Hon berättar att hon ofta köper svenskt, odlar i sitt växthus, sorterar sopor. Men hon känner också det ibland kan kännas utmanande.
– Att hålla sig inom 1.5 graders uppvärmning tror jag kanske inte vi kan göra längre. Det är liksom inte självklart att det här kommer gå vägen. Andra dagar får man höra om någon ny lösning och så tänds hoppet igen. Maria framhåller att lösningar ofta kan finnas i en mix av teknisk innovation och beteende-förändring. Hon exemplifierar det med skogsindustrin;
– Både skogsbränder och barkborreangrepp kan ju mildras om man planterar blandskog. Så det verkar som Moder jord visste vad hon gjorde från början. Kanske behöver vi titta mer på naturens egna lösningar. /…/ Björk har ju inte varit så poppis, men nu kommer det ju företag som till exempel Reselo som gör material av björken och ser till att vi kan få avkastning för den också.
Regionen har varit bas för Maria genom hela livet. Men genom jobbet har hon rest till några av världens skogsindustri-hubar.
– Eftersom Paper Province sågs som ett väldigt bra kluster så var vi ju ute och pratade mycket klusterutveckling och skog. Maria har föreläst bland annat i Finland och Kanada men tycker att det är viktigare att fokusera på resultat av resor än själva resandet. Med beslutsamhet klargör hon vad hon menar;
– Det är häftigt när det blir något av det – man kan ju åka, åka, åka och träffa, träffa, träffa – men att få det där att det blir ett konkret händelseförlopp som leder till ett resultat är jättesvårt. Och ofta väldigt långa processer. Så är det för många men särskilt när vi jobbar med träd.
När jag pratar med Maria påminns jag om det vackra i att låta många steg ta en mot samma mål över en längre tid, som när en väl kommer dit kan kännas mer värdefullt och unikt än om man stressat. Maria är imponerad över Sting Bioeconomys utlandssamarbeten och ser hur regionen gynnas av internationella kontakter och bolag. – Just att Sting Bioeconomy har fått pengar och okej att jobba internationellt med de pengarna är otroligt bra – för Värmland är inte självförsörjande på startups. Vi gynnas av varandra och långsiktighet är viktigt. Hon fortsätter, – Jag har ju mött många av de här start-upsen i olika sammanhang tidigare också. Det är alltid så kul att möta dem. Unga som gamla, alltid så mycket energi och glöd. När en kan hjälpa någon att utveckla sina drömmar så får en ju en kick av det.
Maria kommer delta i analysfas av de startups som söker sig till Sting Bioeconomy, öppna dörrar och match-makea. Det är inte omöjligt att hon också kommer ta i med en hjälpande hand när event ska planeras. – Det är roligt att kunna hugga i lite där det behövs, jag hoppas kunna göra så mycket som möjligt. Och sen ska det bli kul att få fortsätta lära mig – jag är aldrig fullärd. Vi ser mycket fram emot att se allt vad Maria kan tillföra till teamet!
